vad säger man

igår åkte vi in till förlossningen, vi hade otrolig personal som verkligen gjorde hela processen så bra som möjligt för oss, specielt läkaren som följde oss under hela tiden och den barnmorska som var med sista timmarna.

kl 10.oo på morgonen fick jag en vaginal tablett för att livmodertappen skulle mjukas upp och starta igång förlossningen sedan fick jag orala tabletter med samma verkan var 3.e timme, ganska snart kom en molande värk i underlivet, men sen hände inte så mkt mer, det är långa timmar när man sitter i ett litet eftervårdsrum med gamla damtidningar och väntar på att värkarna ska börja så man kan förlösa sitt döda barn

men vid 3 tiden hade värkarbetet kommit igång och jag hade börjat öppna mig, jag försökte sitta på huk och stimmulera öppandet och vid halv sex hade kraftig mensverk övergått till riktiga värkar och jag bad om smärtstillande, det tog en timme innan jag kunde få smärtstillande, barnmorskan blev uppehållen på vägen sa hon, och vi hade hört varför mitt i allt vårat elände så finns det hopp för det är ju faktiskt så det ska vara på en förlossning barn som skriker

efter sprutan fick jag även dropp eftersom jag inte ätit eller druckit under dagen utifall det skulle bli operation, jag kände oxå att jag inte behövde jobba med värkarna längre som vid en vanlig förlossning utan kunde bara lägga mig och vänta på att det skulle ha öppnat sig tillräckligt för att barnet skulle kunna krystas ut, men då läkaren kände på mig vid halv åtta konstaterade han att barnets kropp hade kommit ut men huvudet satt kvar och jag var mer öppen än vad som behövdes, då vattent gått tidigare hade det blivit ett vakum i livmodern som höll kvar barnets huvud

eftersom det är stor risk att man behöver skrapa livmoder efteråt av moderkaksrester så beslutade han att vi skulle ner på operation och även ta ut barnet där sedan moderkakan och sedan göra skrapning, men lycklitvis var det en operation pågående så vi fick vänta lite och vid strax efter åtta på kvällen släppte livmodern äntligen greppet om barnet, barnet kom ut och läkaren klippte navelsträngen sedan jobbade han och barnmorskan med att få ut moderkakan utan att den skulle gå sönder så vi skulle slippa operation och skrapning, så jag känner mig ganska öm idag, även fast barnet är mindre och allt blir som en miniförlossning är det ändå en förlossning, med avslag och allt som är lättare att leva med om man har en lite bänis och lära känna

eftersom moderkakan levt och växt så hade den utveckalts så pass mkt att den såg ut precis som vid en fullgången graviditet så den kom ut hel och fin fast mkt mindre så klart, ultraljudet visade att allt så bra ut...

sen var det det jobbigaste kvar sedan läkaren undersökt och tvättat barnet fick vi titta på det och vara ensam med honom ett tag, ja det var en liten liten kille, med allting små händer och fötter naglar, näsa ögon mun, muskler leder allt, som en liten liten människa, men inte våran att behålla...

dom tog mkt prover på mig även moderkaka och foster ska undersökas men med allra största sannolikhet berode det hela på att navelsträngen fastnat runt höger ben strax ovanför knä, man såg att benet utvecklats lite sämre än det andra och det fanns ett djupt spår efter navelsträngen, detta bidrog till att näring och syre till fostret gick på sparlåga och tillslut orkade han inte längre utan hjärtat slutade slå, han var stor som ett 15 veckors foster men hade levt längre men utvecklats långsamt pga bristen på syre och näring

han var så liten, och så fin och jag är ändå stolt över honom trots allt är det mitt barn om än så liten och jag har fött honom och han kommer alltid vara min även om jag är så ledsen och det gör så ont och det känns om om det inte finns nog ord eller nog tårar att förklara det som hänt och hur det känns

och jag är så glad för att jag har stefan han är otrolig på att stötta och säga rätt saker i sätt stund, jag känner att jag verkligen kan släppa taget då han är med och inte ha kontrollen jag litar verklige på att han tar han om mig och elvis så klart, det är så skönt att han är så lite och ovetande om det syskon som skulle ha kommit han är lika go coh glad och mysig som vanligt sur när han är trött och inte får som han vill, precis som vanligt och det är så skönt och underbart mitt i allt det som vi går igenom nu